Baby Be Mine

Tack för kommentarerna, ska försöka vara mer aktiv nu xD
------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------
(Michael's perspektiv):

det hade börjat regna ute, och vi satt allihop och åt. Jag var lycklig, jag var inte ensam.
Jag hade Annie, och alla dessa barnen som var vänner.
Det började bli kväll, och mörkret började falla.
-"Maybe you should call your parents and go home, before it gets dark?" sa jag rätt ut vid middagsbordet.
-" NOOOO! we want to stay here with you!!" sa de i mun på varandra.
-" In that case you have to ask your parents first!" sa jag och log mot dem.
Lite mer än hälften åkte hem, och skulle sova hemma av olika anledningar.
-"Shame on you, how can you even think of the idea of letting them sleep with you? YOU'RE DISGUSTING! Tommy! Let's go, and NEVER come back!" sa en mamma när hon hämtade sin 8åriga son Tommy som hade rekordet på rymdspelet. Jag förstod inte vad hon menade, och inte Tommy heller. Han bara följde med henne därifrån med blicken i golvet. Varför skulle jag vara äcklig för att låta de sova över på Neverland?
Till slut var det bara 5 barn kvar, och de var överlyckliga! Jordy var en av dem, men jag var osäker på om han ens ringt hem. Därför ringde jag, men ingen svarade.
-"Jordy, are you sure it is ok?!" sa jag.
-"Yes, my mum really trust you and my dad.... well, he.... likes your music i think.... sa han.
Jag nickade osäkert men lät honom stanna ändå.
Jag fixade i ordning i tv rummet, med madrasser och extrasängar. 3 pojkar och 2 flickor var det.
Sedan kom jag ihåg Annie, vart var hon?? Jag gick runt Neverland och letade, och hittade henne städandes i köket.
-"Annie, you don't have to do that, c'mon... let's read a fairytale to the kids!"
-"oh, are the kids spending the night here?"
-"Yeah! Oh, if you don't think it's ok i'll send them home..."
-"NO! it's ok to me!" sa hon, hon såg inte så glad ut. Jag tog hennes hand och vi gick till Tvrummet.
Alla bar pyjamas utom Annie och jag. Vi satte oss på en madrass och alla barnen runt i en liten ring.
Vi bestämde att vi skulle läsa Peter pan, och Annie skulle få läsa.
-"Once upon a time...." började hon, och läste sedan hela boken.
-------------------------------------
(Annie's perspektiv):

De hade alla äntligen somnat, alla utom jag och Michael, vi la dom i sina sängar och gick sedan iväg till vårat sovrum. Jag log för mig själv när jag bytte om till min pyjamas.
-"They really loves you" sa jag till Michael och kollade mig själv i spegeln.
-"They are nice kids..." svarade han.
-"Michael, i don't feel like i fit in. With the kids, they love you. And you are like one of them, and i just feel like a mother..." sa jag, äntligen lättade jag mitt hjärta.
-"But that's you, you can choose. You can let your inner child out, like me. Or just be the mother, but are you sure that you don't like being a mother? Cause when we have kids and get married and all of that, you will be a mother! But if you want i can tell these kids to go home, but they are so sweet and i really love them!" sa han.
En panik började växa i mig, framtiden! Det kändes så läskigt att tänka på.... jag älskar Michael, men att gifta sig och få barn! Jag kunde se det framför mig, hur jag plågas med att föda ut den där melonen för att den senare ska älska Michael mer än mig. Hur de två springer runt och har vattenkrig och jag står och blandar lemonad som senare ungen råkar spilla ut. Hur jag med en gigantisk mage står och har bröllop och plötsligt vattnet går! Michael och jag göra ungen och jag gör fel och allt bara blir pinsamt!!! Jag behöver LUFT!! Jag behöver ANDAS!!
-"Are you ok?" sa han.
-"No! Or... i mean... yes! I'm ok!" sa jag och flämtade till.
-"You seem to be in some kind of panic? Did i say something wrong?" sa han.
-"No, not at all, i need to use the bathroom! I'll be back in a few secounds!" sa jag och rusade iväg ut ur rummet.
Istället för att rusa till toaletten sprang jag till ytterdörren.
-"I just need some air." sa jag till vakterna och gick ut.
Jag gick ner för marmortrapporna och satte mig på en bänk. Jag hörde surrandet från karusellerna.
Barn, BARN?? Vem vet? I nästa sekund kanske jag och Michael är 80åringar som sitter i rullstol för att sedan ramla ihop och DÖ!!! Jag andades in den kyliga men friska luften, det lös om alla karusellerna...
-"allt kommer bli bra Annie, ALLT!! Nu går du in och ber om ursäkt. Sedan ska du somna och vakna imorgon och ha en annan underbar dag med Michael!" sa jag till mig själv, sen gick jag in i huset igen.
Men på vägen till sovrummet såg jag barnen ligga och sova. Barnen, Barn.... hjälp!
Det var därför jag sedan gick ut och rymde därifrån, jag stack.... bort från barnen, bort från Neverland och bort från Michael...
------------------------------------------------------------------------
O.o mer?? Kommentera!! <3